Regnskogen gör skäl för sitt namn

I morse vaknade hela styrkan av att regnet slog mot taket på vår regnskogsstuga. När det regnar här down under så är det inte ett lätt sommarregn som kommer utan himlen bildligt öppnar sig. Vad gör man då i en semesterort som är uppbyggd kring stranden och det riktigt öser ner?

Inte mycket. Förmiddagen spenderades i stugan med en sen frukost och vila. Vi var alla väldigt trötta efter den långa bussfärden och några öl i går kväll.
Men se, så upphör regnet och vi kan ge oss ut. Dock lyser inte solen så ett strandbesök var det inte tal om. Så vi beslutar oss för att besöka ”byn” istället. Efter en 40 min promenad är vi där. Hela staden är uppbyggd kring ett syfte, stranden och surfing. De har till och med surfing som ämne i den lokala High Schoolen upplyste vår taxichaufför oss om.

När vi gjort ”byn” i någon timme var det dags att besöka fyren på Cape Byron. Ligger längst ut på en klippa i havet med vidunlig utsikt över Byron Bay och stränderna. I sann KLIF-anda tog vägen genom regnskogen upp, en och en halv kilometer med en stigning på 250 meter. På vägen upp gick vi förbi en ramp för paragliding, kolla utsikten;

Fyren är byggd i början av 1900-talet och ligger högst upp på klippan. Utsikten är magnifik åt alla håll. Man får också en bra blick för hur kraftfullt havet är längst ut i öster.


Micke, vad tänker du på nu?

Nu när vi var som längst upp så öppnade sig så klart himlen igen. Det var bara att bege sig hemåt i regnet. På vägen hem stannade vi i ett snabbköp och handlande inför kvällens middag, spaghetti och köttfärssås som färdigställdes av TK och Bobo. Under middagen ökade regnet än mer och ett tag kändes det som regnet skulle gå genom taket. Snart var det dock läggdags då vi i morgon ska bege oss norr ut mot Surfers Paradise. Vi somnade alla till ljudet av regnet piskande mot taket.

Här kommer dagens Karlson: Varför förstår man inte vad den australiensiske brandmannen säger, han pratar bara massa slang…….

En bonus till alla KLIF-medlemmar