Vi ska dock börja med att backa några dagar och ta vid där det förra inlägget slutade. Men ett besök på det beryktade stället Koala Bar. Stället var fullt med backpackers i tjugoårsåldern och minst en av oss trivdes som fisken i vattnet. De har också kvar det som Callisti tråkigt nog slutat med, nämligen kannor!. Vi var dock inte kvar så länge utan lämnade stället runt elva med både hedern och de mesta av pengarna i behåll. Och Petter, det blev inget krokodilköttbullemål på vägen hem…
Snart var det dags att kliva upp och bege sig ner mot busstationen och transporten till Fraser Island. Där kom den, en ombyggd terrängbuss (4wd, 380 hps och diffad) för turiständamål som kördes av busscahuffören Billy. Han hade något defekta händer, men han rattade ända bussen på ett föredömligt sätt. Han var även till skillnad mot busschaufförerna i Sverige väldigt trevlig.
Efter ca tre timmar närmade vi oss överfarten till Fraser Island. Precis innan upphörde allman väg och endast fordon med 4wd var tillåtna. Snart var vi ombord på färjan och resan över sundet tog bara tio minuter. Det första vi såg när vi kom över var en Dingo som strök omkring på stranden.
När vi kört av färjan var det full fart framåt på stranden. Det finns inga asfalterade vägar på ön, det som finns är sandvägar och stränderna att köra på. När man kör på stranden så kör man så nära vattnet som möjligt eftersom det är hårdast underlag där och man kan blåsa på i åttio knyck.
Ombord på Safaribussen var vi 36 passagerare, med många olika nationaliteter. Bl.a. ett gäng med tokiga norrmän, högljudda japaner, US & UK-människor som var trevliga samt en svensk kille som det visade sig att vi hade en gemensam bekant med. Så vi lovade Joel att skicka en extra hälsning till Ruben på firman (Pettersson kanske kan ombesörja att skicka länken till R.N.)
Det första riktiga stoppet på den stora sandön blev en sötvattensjö som hade ett otroligt klart vatten. Tyvärr lös solen med sin frånvaro större delen av tiden men det var ändå en häftig upplevelse att simma runt i den. Vatten som når sjön har filtrerats genom extremt fin sand i över 200 år och det då kan det inte bli annat än bra! Sanden var verkligen kritvit och otroligt finkorning. Vi fick stanna kvar vid sjön i en timme och skumpade därefter vidare med bussen genom bushen.
Efter strandbesöket fick vi gå igenom en otroligt vacker regnskog. Promenaden var inte speciellt lång (c:a 1,8 km) men innehåll ändå många vackra och fina saker att se tillbaka på. bl.a. växte en extremt sällsynt ormbuske som bara växer här och på några andra ställen i världen. Växten på bilden är över 5.500 år gammal. Naturen och omgivningarna har varit statist i samband med filminspelningar.
Sen bar det av till vår resort. Eller resort. Vi bodde fyra och fyra i våningssängar. Vi fick med oss Joel som vi träffat tidigare som den fjärde personen i vårt rum. Det blev några öl på resorten och lite språkande med de andra i resesällskapet och sedan en tidig sänggång. Bobo och Joel tog dock en strandpromenad med några fler från resan och hittade både en uppspolad ful fisk på stranden och en två meter lång orm.
Dagens Karlsson: Vilken är den slarvigaste fåglen? Hafs-örnen…….
Dag 2
Malin och Tomas hoppade upp kl 6.15 och tog en promenad på stranden. Utanför resortens inhägnad uppmanas man att hålla reda på sina barn så att inte dingosarna tar dem och det fanns även instruktioner på resorten för hur man skall agera vid ett eventuellt möte med dingos. Med detta i bakhuvudet beväpnade vi oss med en pinne för promenaden, men dingosarna lyste med sin frånvaro och vi kom tillbaka till resorten i komplett skick.
Denna dag hade vi vädergudarna emot oss, som så många andra gånger denna resa. Strax innan avfärd bröt regnet lös som om det var syndafallet som kommit. Första anhalten var Indians Head, Fraser Islands nordligaste punkt, som vi nådde efter en timmes körning längs stranden. Tack och lov hade regnet lugnat ner sig betydligt när vi var framme och det var dags att klättra upp på klippan. På tre sidor om den stupade havet ner och precis nedanför klippan håller tigerhajar till men de visade sig inte för oss idag. Guiden Billy varnade oss för att gå för nära kanten för de senaste fyra åren har fem personer dött då de gått för nära stupet och det kommit kastvindar. Gruppen av norrmän struntade dock glatt i uppmaningen och klättrade längst ut på de hala klipporna i flipflops och vi tänkte att om de trillar i så är det bara det naturliga urvalet som har sin gång. Dock kom alla norrmän tillbaka välbehållna.
Vi såg också en spektakulär formation bestående av sand i olika färger, Pinnacles, såg det berömda vraket Mahino och fick chansen att bada i Eli Creek, en bäck/vattendrag med jättefint rent vatten. Då vädret soligt fint brukar man käka lunch vid Eli Creek, men då regnet dragit igång igen fick vi lämna Fraser och åka tillbaka till Rainbow beach och guiden tillredde lunchen där istället under ett vindskydd. Summa summarum var det en väldigt trevlig utflykt, men i vanlig ordning hade det nog varit ännu mera fantastiskt om vädret varit bra.
Malin och Joel badar i Eli Creek
Nu har vi som sagt ett antal timmar att slå ihjäl i Rainbow Beach innan bussen mot Airlie Beach går kl 19. Rainbow beach verkar vara en riktig håla med ett par backpackerställen, ett par hotell och tre-fyra cafén och restauranger. Stranden ser lång och fantastisk ut och backpackerställena erbjuder surflektioner, men till Rainbow Beach kommer nog folk främst som ett avstamp för att göra utflykter ut till Fraser.
Imorgon är vi sannolikt lite härjade nr vi anländer till Airlie Beach efter en nästan fjorton timmars bussresa. Återkommer då.
Dagens Karlsson: Med tanke på att vi åkt så mycket buss har vi nu kommit på vilket som är världens längsta djur… Vägrenen…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar